Det här är inte en skiva för den som tycker att all musik skall låta som AC/DC. Men det är en skiva för den som gillar gammaldags musik, som ändå av någon anledning låter samtida. Givetvis utan att bli det minsta trendig.
Dave Tice och Mark Evans är veteraner i musikbranschen. Den förstnämnde spelade i Australiens första heavy metal-band, Buffalo, och därefter i det brittiska bandet Count bishops. Den senare var som alla vet basist i AC/DC (och det är givetvis därför denna skiva recenseras här), men har fortsatt med musik ända sedan han fick sparken 1977. Tice and Evans liknar dock inte AC/DC:s eller Buffalos tunga rock, förutom att alla banden har sina rötter i bluesen. Tice and Evans spelar en mycket mer renodlad blues med lite inslag av akustisk country á la Johnny Cashs sista skivor.
Skivan jag har i min hand är gruppens tredje CD, men dess första studioskivan. Kvaliteten på de tidigare kan jag inte säga något om, men denna är en mycket smakfull och trevlig blandning av egna och andras låtar. Skivan har ett bra flyt och låtarna passar bra ihop. Skivan bjuder på så väl tuff elektrisk blues (i orignalet) som Willie Dixons ”I’m ready” som känslosam blues som Robert Johnsons ”Love in vain” och några egna spår som ligger mitt emellan stilmässigt. Oavsett upphovsman har låtarna en omisskännlig prägel av Tice and Evans. De enda instrument som trakteras är de akustiska gitarrerna och stundom munspel. I kombination med Dave Tice kraftfulla röst skapar detta en musik som är avskalad men ändå kraftfull, lättillgänglig utan att vara inställsam.