Efter mer än 40 år i ett av världens absolut största band kan man tycka att boken borde svämma över med roliga historier från rock and roll-världen. Så är det tyvärr inte alls. Istället bjuder större delen av boken på berättelsen om Brians föräldrar, hans från och till tuffa uppväxt och de band han sjöng med innan han blev frontman för AC/DC. Det som berättas om bandet han frontar, är tiden kring ”Back in black” och de hörselproblem han upplevt de senaste åren. Ingenting mer, vilket gör att bokens undertitel är gravt missvisande.
Visserligen är det en relativt intressant livshistoria som berättas, men som stort fan av bandet hade jag förväntat mig så otroligt mycket mer. Det han berättar om skivinspelningen för ”Back in black” på Bahamas 1980 bjuder faktiskt inte på några större överraskningar då det mesta redan är känt och har dissekerats om och om igen genom åren.
Kanske har jag genom åren läst på tok för många musikbiografier och blivit något blasé, men Brians bok är faktiskt ingen höjdare. Dessutom blir det sällan bra med svenska översättningar. Det blir styltigt här och där och jag vet exempelvis inte riktigt vad en ”trumförhöjare” är för något, men gissar att det är trumpodiet som åsyftas. Vill man läsa roliga och intressanta historier om bandet vi alla älskar, är inte Brians bok mycket att hänga i granen. Det är faktiskt ganska fascinerande att berätta så lite på nästan 400 sidor. Jag vet faktiskt inte mer om AC/DC nu, som jag inte redan visste innan jag började läsa och det är inte ett alltför bra betyg.
