År 1977 var AC/DC inte ännu ett världskänt namn, men grunden för deras framgång lades då genom de många turnéer och konserter de gjorde. En av dessa turnér förde AC/DC till Finland, till Kulturhuset i Helsingfors. Det blev ingen stor publiksuccé, endast några hundra kom och det fanns mycket flera tomma än upptagna platser. På den tiden förväntades publiken på en rock konsert att bete sig som på en biograf, det vill säga sitta ner under hela spelningen. Förutsättningarna för en rock-n-roll fest var inte de bästa.
AC/DC började sitt set energiskt som vanligt och mellan låtarna applåderade största delen av publiken artigt. Men en del av publiken buade istället vilket bandet uppfattade som att de kanske inte riktigt hade gjort sitt bästa och ökade därmed tempot för att vinna över hela publiken. Hur de än försökte så tycktes det inte vara bra nog för publiken utan tummarna fortsatte att peka nedåt.
I ett skede frågade Bon Scott vad det var som var problemet och fick till svar ett taktfast ”playback, playback!” rop. Bandet förstod inte vad publiken menade, de spelade ju live. Till sist blev det klart att det som orsakat missförståndet var det att det inte gick några sladdar från gitarrerna till förstärkarna. Det berodde på att AC/DC hade tagit i bruk, på den tiden, nya trådlösa sändar tekniken som inte behövde några sladdar. Sådant hade inte skådats i Finland tidigare och därför antog en del av publiken att musiken kom från en inspelning.
När man försökte förklara att man använde en ny trådlös teknik så ville alla ändå inte tro på det och stämningen fortsatte att sjunka. Lite bättre blev det vid encoren som några entusiastiska i publiken lyckades klappa fram. På den tiden inhyste Kulturhuset också Rundradions fasta inspelnings utrustning eftersom salen fungerade som radions synfoniorkesters spelsal. En tekniker som stannat och jobbat övertid den kvällen blev också irriterad på AC/DC när de spelade med så hög volym. Han hade planerat att jobba på en inspelad RSO konsert men oljudet störde hans arbete och han gick för att ta reda på varifrån oljudet kom.
Det var ju förstås från festsalen där den bökiga, vilda och djuriska gruppen uppträdde på scenen. Teknikern lade märke till att det inte gick några sladdar från gitarrerna till förstärkarna på vilka det fanns antenner. Han förstod att det betydde att orkestern måste använda sig av ultra höga frekvenser för att sända ljudet från gitarrerna till förstärkarna. 1977 var det endast tillåtet för Rundradion och myndigheterna att använda sig av dessa frekvenser så teknikern beslöt sig för att ringa till polisen eftersom lagen helt klart hade brutits. Uppdraget klassades av polisen som icke brådskande så de anlände först när största delen av AC/DCs utrusting redan hade blivit ihopplockad. Eftersom konstapelns tekniska kunskaper inte var på samma nivå som teknikerns som hade anmält fallet och brottsredskapen dessutom var djupt inpackade rekommenderade kommisarien att teknikern skulle fara hem och försöka sova. Brottet som möjligen hade begåtts var ju ändå ur rikets synpunkt rätt så betydelselöst och att börja en förundersökning i det här skedet tycktes onödigt. Efter den här händelsen besökte AC/DC Finland nästa gång först efter nio år och vid det skedet hade mycket förändrats. Både gällande radio frekvenser och AC/DCs sångare.
Texten ovan är ett utdrag ur Klaus Flamings text ”100 rock legender” på Radiorock.fi och är översatten av Patrik Salmela